"No matter gay, straight or bi. Lesbian, transgendered life. I'm on the right track baby, I was born to survive. No matter black, white och beige. Chola or orient made. I'm on the right track baby I was born to be brave. I'm beautiful in my way, 'cause God makes no mistakes. I'm on the right track baby, I was born this way."

Lady Gaga

*

Tycker texten har en rätt bra mening.

Vi sätter så stora krav på oss själva, vissa av oss, kanske inte alla. Andra ställer också krav på oss. Hur påverkerkar detta oss och hur mycket hjälper det med krav? Klarar man sig bättre i skolan för att man sätter stora krav på sig själv eller att läraren sätter krav på dig för att du vet att du kan bättre? Jag har inget svar på det, men kanske presterar man bättre om man sätter krav på sig själv, eller så presterar man sämre pga pressen man har över sig.

En sak jag vet, som jag märkt med mig själv och människor runtomkring mig, är att man blir besviken om man inte når upp till de målen man satt. Det kan handla om att man vill få ett C i idrott, men att man kanske "bara" får ett D. Det är nog en självklarhet att man blir besviken på sig själv om man inte når upp till det målet man satt, man känner kanske att man dålig för att man uppskattade sina färdigheter fel.

Kraven som andra ställer på en kan också göra att man känner sig dum och besviken. En lärare kanske säger att "Du, du ska satsa på ett C, för det vet jag att du kan uppnå." Så får du betygen och du har "bara" D. Du känner att du på något sätt har svikit din lärare för att den trodde på dig, trodde att du skulle klara det.

Personligen tycker jag inte att man ska vara besviken på sig själv, eftersom att man gjort sitt bästa. Du ska inte heller må dåligt över att du "svikit" din lärare för att du inte fick ett C i betyg. Det du ska göra är att bara låta det vara, det finns fler chanser, du kan jobba upp dig. Det är inget man ska gå i ide för. Det finns saker i livet som är viktigare än betyg och andra saker man sätter krav på sig själv för.

Kanske har man som ett krav att man ska försöka fixa sin relation med sin pojkvän/flickvän, då är det självklart en annan situation där, där kan jag förstå att man blir besviken och mår dåligt över det.

* 
Det finns så mycket saker vi kan sätta krav på, saker som egentligen är onödiga, men vi sätter ändå krav på oss att det ska bli så, att vi ex ska få den där "perfekta" kroppen. Vi sätter press på oss själva som kan få oss ur balans. Dock så är det bra med krav ibland, i vissa fall, men man ska tänka på att inte sätta för höga.

"Personligen tycker inte jag att det är otrevligt att inte kolla människor som ser fula ut som stryk i ögonen, det är de som är otrevliga när de inte vårdar sitt yttre." 
Vad. Tänker. Hon. Med? 
*

Vill hon ha uppmärksamhet eller menar hon allvar? Hon tjänar säkert jätte mycket pengar för att folk går och kollar hennes blogg, men detta är inte okej någonstans. Såklart man kollar bloggen då för att se om hon verkligen menar allvar, vilket det verkar som att hon gör.

för varje vecka tar en ung person sitt liv i Sverige.

Jag vet inte om jag har tagit upp dethär innan, det har jag säkert, men det blir väl bara bra med en repition.

Jag vet inte hur mycket ni vet om självförtroende och självkänsla och vad som är skillnaden mellan de. Jag kan säga att jag inte vet så mycket, men att jag kan skillnaden.

Självförtroende, har alla nytta av. Det är hur mycket man vågar göra inför en grupp människa, eller bara inför en person, ex hålla ett föredrag.

Självkänsla, handlar inte alls om det. Det är dina värderingar om dig själv, hur du uppfattar dig själv, vad du tycker om dig själv. Tycker du att du är smart, snygg, äcklig, ful, underbar, trög? Självkänslan kan man alltid träna upp, det kan man med självförtroendet också, men när självkänslan fått en rubbning är det inte alltid så lätt att komma tillbaka och bli sitt vanliga jag.

*

Vi säger att du älskar dig själv, du tycker att du är skit snygg och att du otroligt smart. Du gillar en kille, som visar intresse för dig, men efter ett tag så slutar han svara på dina sms, han säger inte längre att du är vacker, att du har fint leende. Du börjar tvivla på dig själv och tycker att du är äcklig och dum och undrar hur du kunde gå på ett skämt som detta, hur kunde du låtas luras? På detta sättet kan självkänslan få en rejäl rubbning, men det är inte bara det som kan göra att du tänker illa saker som dig själv. Du kanske har svåra acneproblem och dina släktningar påpekar alltid det, ditt hår är kanske inte det finaste och dina vänner säger att det är trassligt och ligger fel varje dag. Du kanske inte är den bästa löparen, men du känner dig ändå snabb, men när någon som du slog i 60m förra året springer förbi dig detta året ,känner du dig genast urkass och vill inte vara med mer och springa.

Det finns jätte mycket saker som kan få din självkänsla att sjunka och det finns också massvis med saker som kan få den att höjas. Du får en komplimang av en jätte snygg kille. Du får ett högt betyg på matteprovet. Du får bättre kondition. Du går ner ett kilo. Du får en kompis att börja skratta. Det finns jätte mycket saker som gör att du kan få en bättre självkänsla och vågar tro mer på dig själv. Den största tron ska man lägga på sig själv, för det är där vi behöver mest stöd. Det är där våra bristningar finns, det är där vi är som svagast.

*

Om vi sen återgår till självförtroendet, det kan ju också försämras, eller hur? Man blir utskrattad när man ska skjuter bollet utanför målet när man spelar fotboll på idrottslektionen. Folk börjar skratta när man säger fel svar på matte lektionen. Folk viskar om dig när du börjar dansa i korridoren. Det finns så mycket som gör att vi håller oss tillbaka, som gör att vi inte vill synas, varför är det så?

Självförtroendet kan du självklart också förbättra. Håll små "tal" för dina vänner. Dansa loss i korridoren. Gör ett superbra föredrag till svenskan. Det du ska tänka på är att du inte ska satsa för stort på en gång, då kan det lätt misslyckas (säger bara kan) och du kan bli missnöjd och sjunka ännu lägre.

*

Jag vet inte om ni har märkt det, men jag skyller rätt mycket på andra att vi har dåligt självförtroende och självkänsla. Tycker ni att jag har fel? Tror du att det är vi själva som påverkar vår självkänsla och vårt självförtroende? Är det vi själva som bär ansvaret till att våga tro på oss själva, eller ska inte alla hjälpa till och stötta sina vänner? Skulle man må bättre och tro mer på sig själv om skolorna inte var indelade i såna grupper, med olika statusar. Att det finns "coola" och "ocoola". Skulle man må bättre av att alla betraktade alla som lika bra? Skulle man våga släppa loss mer i korridorerna, utan att tro att någon ska tycka att man är konsig? Skulle man kunna våga räcka upp handen mer på Kemilektionerna, om alla var mer i samma status?

Det kanske bara är jag som tror att detta beror på att vi är så elaka mot varandra och säger precis vad vi tycker till alla. Fast alla är ju precis lika normala, så det är väl inget konstigt med det? Det är inget konstigt om jag ställer mig och sjunger i matsalen, för alla är ju precis lika normala. Säg mig då varför det är så att man har olika grupperingar, populära o opopulära, varför har man det när man vet att de påverkar hur andra mår och beter sig? Varför gör man så när man vet att alla beteenden och utseenden är lika normala? Varför kan man inte vara mer snälla mot varandra och inte klaga så mycket på hur den andra ser ut och sluta säga att man är bättre än de på fotboll.

*

Det är nog inte bara vi i skolan som ställer till det för varandra. Median spelar nog också en väldig stor roll i detta. Du ska vara smal/muskulös/kurvig/lång/fet/blond... Inte vet jag vad de vill. Folk strävar efter att se ut sådär som alla modeller gör, då kan de våga visa upp sig mer och börja tro mer på sig själva. Det är sjukt, för alla är vi bra som vi är.

I skolan häromdagen så hade vi i klassen en stund där vi pratade om just normal. Vad är egentligen normalt? Finns det något som är normalt? Nej. Det finns det inte, enligt mig. En i klassen sa något smart. Hon sa att hon kanske tycker att hon är helt normal, när någon annan tycker att hon är onormal, men att det egentligen inte finns något som är normalt, för om någon ska vara normal, så ska alla vara det.

Jag tycker det var riktigt smart sagt. Hon tog orden ur munnen på en. Om någon ska vara normal, ska alla vara det. Och varför säger man att saker är normalt egentligen? Varför säger man att man är normalviktig, underviktig, överviktig? Varför gör man det, det har väl ingen betydelse? Allt är ju precis lika normalt. Om du är överviktig är det normalt, för det finns fler som är det, du är inte ensam. Om du är underviktig, samma sak där. Normalvikt vill jag inte ens prata om, för det finns ingen normalvikt. Allt är precis lika normalt.

Det är precis lika dant som med längd. Hur lång ska man vara för att vara normallång när man går i åttan? Hur lång ska man bli när man har vuxit klart? Det finns inget sånt, för allt är precis lika normalt. Om något ska vara normalt, ska allt vara det.

Det är samma sak som med ordet perfekt gällande utseende. Folk strävar efter att få det där "perfekta" utseendet, men finns det egentligen något som är perfekt? Allt har väl sina bristningar? Så jag säger lika dant där, om något/någon ska vara perfekt så är allt/alla det! Så snälla, gå inte och tänk på om du är normal eller om folk ser dig som perfekt för du är bra som du är. Det kvittar om du är kort, lång, smal, kort, rolig, tråkig, ambitös, eller sportig. Allt är precis lika normalt.

Visst, i utseende finns det saker som vi tycker är mer eller mindre snygga, men inget är onormalt.

Sandra

Folk säger de är fula.  Folk säger de är fina.

Skillnaden mellan en "plus"modell och en smal modell. Vem är snyggast?

Sandra

Sandra

Är det bara jag som har reagerat så starkt på h&ms modeller. Är det bara jag som har märkt att de typ är onarturligt smala? Det är ju inte ens snyggt. Det känns som att vi som är mer normala inte kan gå och köpa kläder för att de är sydda till så små personer. Jag kan själv tycka att h&m har väldigt små storlekar, men det kanske bara är jag?

Om man kollar på reklamerna på tvn så passar alla kläder alltid så bra på de, men när man själv kommer till affären så får man dubbelmidja och fula valkar och sånt. Man blir så missnöjd. Men egentligen borde man ju inte vara det, eller hur?

Det är inte bara h&ms modeller som är så sjukt smala, alla är ju det. Ginas nya modeller är ju också det, gillade den förra blonda bättre. Hon var iaf lite mer normal. Varför måste alla modeller vara så sjukt smala hela tiden? Det är väl ändå konstigt att man sprider ut detta budskapet till alla ungdomar som redan har det jobbigt. Då trycker man i de att man ska vara smal om man ska vara snygg. Det är inte okej.

Om man kollar på de sk plusmodellerna, de är ju väldigt tjocka, eller hur? Nej, det är de inte. Jag skulle inte klassa de för plus modeller, för det är så de flesta ser ut. Man har lite fett på benen och en liten bula på magen. Då skulle de flesta klassas som plusmodeller, eller hur? Det är helt konstigt. Sen så är det ju så att nästan alla modellbilder och sånt är retucherade, bara för att man ska se så perfekt ut. Det är väl ändå onödigt.

Sandra

Varför tar många efter på hur modellerna ser ut? Varför är det så många som strävar efter att vara pinnsmal och se ut som ett skellet med skinn på? Varför är det så?

När folk går runt och säger att man är tjock om man inte når runt sina lår med fingrarna, så börjar man undra vart vi är påväg egentligen. Borde inte alla vara nöjda med sig själva, så som vi är?

Människor finns i alla färger, storlekar och personligheter. Varför är det då så viktigt att vi måste vara pinnsmala (om man är tjej) och biff (om man är kille)? Borde inte man uppmuntra folk att vara som de vill istället för att sprida ut ideal om att såhär ska man se ut?

Alla har vi tider när man tycker att man är ful och oduglig, men varför är det så? Borde man inte kunna vakna upp på mornarna och kolla sig själv i spegeln och gilla det man ser? Borde inte alla dina vänner & fiender också tycka att du är vacker då? Om du gillar dig själv, måste väl de andra också göra det? Eller?

Jag förstår inte det här, varför man ska se ut så eller så. Varför det är så viktigt att ha de nyaste kläderna och den frisyren som alla kändisar har. Självklart så tänker jag också på det, att man måste se bra ut för att folk ska gilla en. Men varför är det så egentligen? Det är ju inte utsidan som räknas utan insidan. Eller vad tycker ni?

Det är så många frågor man inte kan få svar på, men som man så gärna vill ha svar på. Det enda jag kan säga är att jag också har känt såhär, att man är ful och att man måste se ut på ett visst sätt för att folk ska gilla dig. Det gör jag än, men inte lika mycket. Jag har börjat acceptera mig själv och vågar ta för mig nu och jag bryr mig inte så värst mycket om vad folk tycker om mig. All skit man får, ska man inte ta emot och om man gör det, så gör det dig bara starkare. Det jag vill att NI ska göra, som känner såhär, är att ni ska göra som jag. Ni ska inte bry er. Ni ska skita i vad alla säger er och ni ska älska er själva. Försök. Det är så mycket ni går miste om ifall ni bara bryr er om utseendet.

Och till ni som tycker att man är tjock om man inte når runt sina egna lår: Om ni har något emot de som är mulliga eller kanske tjocka som ni skulle kalla det, behöver ni inte säga det högt. Behåll det för er själva. Vi vill inte veta vad ni tycker om oss som har normalt BMI och kvinnliga former.

Sandra

Igår var jag på en jätte mysig konsert som musikskolan i stan hade ordnat upp. Det var en konsert där de samlade in pengar till Världens Barn, visst är det fint? Jag måste tacka alla som sjöng och alla som spelade, allt var så vackert.

Det var en kvinna där som hade varit i någonstans i Afrika och träffat en flicka. Flickan kunde inte läsa eller skriva och de hade ingen skola i sin by och inte i grannbyn. Kvinnan hade frågat henne om hon ville börja i skolan och hon hade svarat ja, men att hon inte riktigt visste vad skolan innebar, vad man gör där.

Tycker inte ni att alla borde ha den chansen vi har, att gå i skolan? Att kunna lära sig att läsa och skriva? Att få vara barn. Många barn i länder där det är svårt, får ofta vara vuxna. De får ta hand om sina småsyskon, för att deras föräldrar kanske är döda.

Borde det inte vara en självklarhet att alla ska ha rätt att få gå i skolan, att få kunna lära sig saker som vi gör och kanske bli lärare eller advokater när de blir stora? Borde inte alla få ha den chansen att kunna uppleva hur det är att sitta bakom skolbänken och klura på svåra mattetal och skriva hårresande deckarberättelser?

Är det inte lite ironiskt att vi här i Sverige klagar på skolan och tycker att det är tråkigt och att man borde skita i den, när det finns barn på andra ställen i världen som önskar att de hade den möjligheten att kunna gå i skolan?

När jag lyssnade på denna kvinnan som berättade detta om flickan, började jag tänka på lite vad jag kan göra så att de kan få en chans att gå i skolan. Jag kan skänka lite pengar då och då. Stoppa en femma i en Världens Barn kopp när man är på Willys och handlar. Bara det hjälper ju och du gör en god gärning.

Ska vi göra det tillsammans?

Sandra

Jag har nog redan skrivit ett inlägg om det här, men det bryr jag mig inte om. Jag blir så ledsen när detta händer och när man ser/hör det, så jag vill bara ta upp det igen.

Det är så många personer som jämför sig med andra. Kollar vad de andra har fått för resultat på provet och blir besvikna om de inte är bättre än de andra. Det är ingen tävling det här med resultat på prov eller hur fort man springer på idrotten. Den enda man ska tävla med är sig själv. 
Jag var faktsikt med om en sånhär grej för några dagar sen bara. Jag satt och gjorde min matteläxa efter att vi slutat i skolan, så satt det massa runt omkring mig och jag utbrast "JAG KAN INTE DET HÄR MED NEGATIVA TAL!" Då kom en kompis till mig och bara; "Men, om inte du kan det kan ju inte jag heller det." Bara för att jag är rätt bra på matte så betyder ju inte det att jag inte behöver ha jätte lätt för allt som handlar om matte och då betyder ju inte det att andra tror att de inte heller klarar av det, eller hur?

När folk jämför sig med andra eller ser ner på sig själv så blir man bara så ledsen. Kan de inte fatta att de är bra som de är? Alla har sina perioder när de ska vara bättre än alla andra och när de är sämre än alla och inte kan någonting enligt sig själva, jag klandrar inte det. Jag vill bara att folk ska inse att de är bra som de är och att de duger precis som de är. Det gör ingenting om du inte är bäst i klassen på matte eller har de längsta benen. Du kan vara bra på annat och alla behöver ju inte se ut som modeller, eller hur?

Jag har sagt det här så många gånger förut och säger det igen;

Sandra

Vi åker till USA och drar tillbaka tiden till slavhandeln som härjade där. Vet ni hur dessa svarta människor behandlades? När de först hämtades i Afrika, lastades de på ett stort skepp, var kedjade tätt intill varandra och hade inga kläder på sig. Många var svårt sjuka och andra dog på vägen. När de väl kom till USA blev de inlåsta i burar och när de sen skulle säljas på aktion hade man kedjor runt de och drog med de ut. Man trodde att de var djur.

Män såldes för att vara bra till arbetet och många kvinnor såldes som sexleksaker. Man hade ingen respekt för de svarta slavarna och de blev behandlade illa på plantagerna i söder. Trots att man skrivit under självständighetsförklaringen några år tidigare, var de inga som brydde sig om att alla människor är skapade lika, att de har rättigheter, rätt till liv, lycka och frihet. De svarta var andraklassens medborgare.

Sen efter inbördeskriget och slavarna blev fria, hade de ingen stans att bo, de hade ingen mark, ingen mat och inga arbeten. De var tvugna att hyra jord från sin gamla vita herre och stod sen skuldsatt till honom resten av livet, eftersom att de tog skyhöga hyror. När de svarta sen fick rösträtt var de tvugna att kunna läsa & skriva och kunna lite om grundlagen för att kunna registreras. När de sen skulle registreras ställde man så dumt svåra frågor som ingen människa kunde svara på, så de kunde inte rösta ändå.

Sen bildades Ku Klux Klan. De hade som mest 6miljoner medlemmar. Nu har de 6000, som också är mycket. De ville få ut de svarta ur landet och jagade alla fria slavar.

Det tog hundra år innan slavarna på allvar fick igenom sina rättigheter, det var 1960. 50år sen.

Varför kan man inte acceptera alla som de är?

Sandra

Skulle skrivit ett inlägg om ett annat ämne, men när man tittar på idol finns det inget annat i huvudet än att skriva om det.

Det kom in en lite rundare kille och sjöng jätte bra och då sa Bard att han måste kunna slå ut alla de där snygga killarna och de där snygga tjejerna. Kan man inte vara snygg om man är tjock eller? Fattar inte hur vissa människor som tänker. Idol är inte äkta. De tänker inte så mycket på hur du sjunger egentligen, utan på hur du ser ut. Det gör väl inget om du är tjock, smal, kort, lång? Fattar inte hur juryn tänker. Visst, man kanske kommer längre om man har ett utseende som tilltalar en, som man kommer ihåg. Man kan väl bli ihågkommen om man inte är världens supermodell eller? Fattar inte varför utseendet ska vara så sjukt viktigt.

Man måste klippa sig, ha snygga kläder, ha perfekt hy och all annan skit. Ingen människa kan vara perfekt, men det kan tydligen idoljyrun säga att de kan vara. "Du har den rätta looken och den rätta stilen. Du ska vidare."

Jag ska inte säga att idol är så falskt och dåligt, för ibland kommer bra personer vidare. Det är bara det att allt blir så fel när man kollar på hur de ser ut och sen när folket ska bestämma blir det ännu mer fel när de bara röstar på snygga killar och snygga tjejer.