Det finns ingen annan i världen som kan komma och säga till dig att du är dålig, för du är du inte. Men det finns en person som kan göra det, och det är du. Men det är inte något man ska tänka på, något man ska göra, man ska vara nöjd med sig själv. Alla är bra. Alla är bäst. Är det inte underbart? Du kanske gör lite sämre saker ibland, men de är inte dåliga. De är bara mindre bra.

Det kanske stämmer, ibland. Du dör inte av att hålla ett föredrag och du blir starkare av det. Som person. Du vågar stå där framför klassen igen, för det var ju egentligen inte så farligt. Men det är inte alltid det stämmer. Man kan ha en sjukdom som inte dödar dig, men som tar all energi från dig. Då blir du bara svagare och inte starkare. Men man kanske menar att det är din personlig, själva du, som blir starkare. Och inte din hälsa, din kropp. Man kan ju tolka det på många sätt. Hur tolkar du det?

En dröm kan vara svår att nå. Men om du bara går på rätt väg och är motiverad på ditt mål, så kommer du att komma fram. Jag lovar. Det gäller att sikta in på saker, ta ett steg i taget. Man kan inte ta ett stor steg utan man måste ta små steg. Börja med det grundläggande, då kommer du närmare och närmare din dröm hela tiden. Men om du försöker ta ett steg, så lär det inte gå. Så bygg upp din väg, med små mål, som leder till det stora målet. Det blir så mycket lättare.

Om någon säger att du är dålig, är det inte du som är det, utan det är den som säger det. Om man trycker ner någon för att den vågar stå upp för sig, är det väl en själv som är dålig eller? Det tycker jag. Jag avskyr när folk tror att de är bättre än andra, jag tycker det är riktigt illa. Bara för att folk vågar vara sig själva, ha sin egen stil, är det ingen som tillåter att andra får komma och trycka ner den här personen till botten, så att den inte kommer upp igen. Det är bara så illa. Alla människor har rätt till ett liv, där de kan vara sig själva. Leva till topp. Ingen ska någonsin säga att du är dålig, för det är du inte. DU ÄGER! Låt inget hindra dig från att vara dig själv. Du kommer längst om du är du, ingen annan.

Döm personer efter utseende, religion, handlingar eller vad som helst. Det är du som förlorar på det, inte dem.

Skulle det inte vara häftigt att komma ur sin kropp någon gång när det är saker man vill se på, när det händer? Alltså, att din själ, din ande, åker ur din kropp vid riktigt roliga tillfällen så att du kan få se allt från en synvinkel som gör att allt blir mycket roligare. Du får se när du ramlar och slår dig, hur det verkligen såg ut. Skulle inte det vara häftigt? Jag tror även att det skulle vara en bra nytta när man kanske blir slagen eller något, då skulle man komma ur sin kropp, då skulle man se precis vad de gjorde. Tänk vad mycket detaljer polisen skulle få då. Tänk om din ande kom ut ur såna hemska tillfällen, hade inte det varit bra? Du skulle kunna sätta dit de där skitarna hur lätt som helst.

Du kommer säkerligen bli förälskad tusentals av gånger. Kom då bara ihåg att hålla styrkan uppe, låt dig inte falla. Du lär bli sårad tusentals av gånger då. Vänta på tiden, låt den rätta komma. Du har all rätt att få ett lyckligt liv, utan sorg. Ingen ska någonsin behöva tvinga dig att vara tillsammans med den, för att du är så sjukt snygg. Så kom ihåg, håll styrkan uppe. Fall inte för varenda kille. Du kan få ditt hjärta krossat.

"If you wanna make the world a better place, take a look at yourself and then make a change"

Min kära SO lärare kom med ett bra förslag till bloggen. Nämligen fattigdom. Vi har pratat lite om Afrika i skolan och då kan man inte undvika att ta upp fattigdomen. Är det inte hemskt egentligen? Att barn inte får gå i skolan? Att de inte får mat? Att de inte har rent vatten? Att deras föräldrar dör i AIDS? Är inte det hemskt? Känner inte du dig lite elak, som har det så bra här hemma i Sverige? Det gör jag. Jag skulle vilja hjälpa de där nere. Jag skulle vilja göra allt så att de ska få det bra. Men det går inte. Jag har inte så mycket pengar. Och den som regerar i det landet, skulle säkerligen ta pengarna och inte ge till folket. Är inte det hemskt? Man får nästan mardrömmar.

Solen går ner på kvällen och upp på morgonen. Den har ett liv, ett liv som gör att den väcker oss andra. Men vad är det för mening med det? Kunde man inte bara leva i ständigt mörker hela tiden, så att man inte ser sina misstag? Hade inte det varit bra? På sätt och vis. Man lär sig ju av sina misstag och då är det ju dumt om man inte ser de. Men, det är ju inte speciellt kul att se vad man gör för fel hela tiden, så allt det här blev genast mycket svårare. Ska man leva i mörker eller ska man kunna se sina misstag i ljuset? Vad tycker ni?

Är det skadligt att tänka så mycket som jag gör? Kan hjärnan bli överhettad och jag måste börja om på nytt? Jag har ingen aning. Men jag kan inte rå för att jag tänker så mycket. Det är så att tankarna kryper in i mitt huvud som kryp. De gör gångar i min hjärna och bosätter sig där. De vill inte komma ut, de går inte att få ut. Men jag får leva med det. Jag tycker faktiskt att det är ganska bra, egentligen. Tänk vad mycket jag kan dela med mig av. Jag menar, jag kan ju skriva hur mycket som helst här. Och det känns faktiskt som att jag gör en god gärning ibland. Det känns som att jag hjälper folk, att mina budskap och tips når ut till andra, att de verkligen tror på mig. På det jag skriver. Det uppskattar jag verkligen, det gör mig super glad. Det är därför jag fortsätter att skriva, skriva, skriva. Jag kanske skulle börja skriva musik. Låt texter. Eller dikter. Jag vet inte. Det enda jag vill göra just nu, är att skriva detta. Jag vill tacka er läsare för att ni håller er fast här på bloggen och för att ni kommenterar fina saker. Det gör mig glad. Jag hoppas att ni inte tycker att jag är alltför jobbig.

Jag tror att vi alla har superkrafter. Fast det är såna superkrafter som man har i hjärnan, man är t ex inte superstark. Jag tror att en superkraft är att man kan göra allt, bara om man är motiverad till det. Jag tror att vi kan motivera oss in på någonting så mycket, att vi klarar av det hur lätt som helst. Är inte det en superkraft? Det tycker jag. För det är ganska mäktigt. Tänkt dig själv att klara allt, om du bara är lite extra motiverad varje gång, det hade varit awesome.

Har du någonsin varit rädd för att göra dig av med något alldeles underbart? Något som står dig mycket kärt och som betyder jätte mycket? Något som har satt sig djupt in i din själ men nu bara gör dig illa? Jag tror att det är normalt. Man är nog rädd för konsekvenserna. Man tror säkert att allt kommer bli jätte tungt för att man kanske fattar fel beslut. Men om man inte gillar det, så är det väl värt det? Konsekvenserna är väl ändå värt det, om man mår bättre sen? Det tror jag. Som om ni verkligen vill göra av med något som betyder jätte mycket för er, så gör det. Strunta i konsekvenserna. Det är ditt liv, ditt spel, dina regler.

Jag skulle inte tro på att allt löser sig med tiden om jag själv inte visste att det gjorde det. Och jag tror på att tiden kan lösa saker, så om det är något ni inte vet vad ni ska göra, hur ni ska ta tag i det, så gör det ingentning. Låt det vara och se vad tiden kan göra. Man kan ju alltid försöka att luska ut hur man ska bära sig åt, men om man inte vet, är det mer än okej att ställa sig brevid och inte göra någonting. För tiden kan lösa saker, det är sant. Det är bara det att det kanske inte alltid blir som man hoppats, men det brukar ändå bli ganska bra. Skulle det inte kännas skönt att bara slänga ur alla problem ur sig, lägga de på golvet på ditt rum och bara titta på de, när de löser sig själva? Det tror jag att det hade varit.

Du kan hinna med tåget om du redan står på perrongen. Men om du inte är förberedd, kan tåget gå innan du nått fram.

Alla har vi en framtid, eller hur? Det är något vissa ser fram emot och något andra tycker är skrämmande. Alla har sin egen syn på framtiden. Man kan undra vad man vill jobba med, om man vill ha samma yrke hela tiden. Och det är något man gör, eller hur? Jag tycker inte att det handlar så mycket om vad man gör, utan vad man vill vara. Det är två helt skilda saker. Man kan göra läkarjobb och man kan vara en läkare. Alltså, man kan jobba som en läkare och göra dess jobb för att man vill ha pengar. Men sen kan man även vara en läkare, alltså att man brinner för det man gör. Att man verkligen vill hjälpa de andra. Då har man arbetet i själen. Man tar det på allvar och man gör något bra. Förstår ni vad jag menar?

Du gör dig själv en tjänst om du vinner över dig. För om du vunnit över dig själv, kanske överträffat din rädlsa, behöver du inte vara rädd för det mer och du kan göra saker utan att slippa oroa sig. Du kanske även blir modigare då, så att du vågar ta steget, så att du vågar prata med den där killen/tjejen. Så om man tävlar mot sig själv, gör man sig en stor tjänst. Men för att kunna vinna de här sakerna, måste man sätta mål att uppnå. Dina små drömmar. Ett mål jag har satt för mig själv är att våga vara mig själv i alla lägen, visa vem jag är och inte låta någon klandra ner mig för det. Vad har du för mål?

En kompis & jag diskuterade lite när vi åkte hem från träningen. Vi kom fram till att man inte ska jämföra sig med andra, utan att man ska tävla mot sig själv, försöka vinna över sig själv. Om man jämför sig med andra, är det lätt att man trycker ner sig själv, för att de andra är bättre. Man kanske blir ledsen och tycker att man är jätte dålig, fast att man är jätte duktig. Därför ska man bara jämföra sig med sig själv. Tävla med sig själv. Om man sprang på den tiden denna gången, kan man kanske gå ner på 1s mindre nästa gång. Utmana dig själv, så att du inte står kvar på samma plats hela livet. Du måste utmana dig själv för att kunna gå vidare, för att bli bättre, för att känna dig duktig. Det du ska tänka på är att du enbart ska jämföra dig med dig själv.

Varför är man tvungen att ta så många beslut i livet? Hade det inte varit bra och man bara kunde besluta sig om vad man ska äta, ha på sig, måla, spela och sen hade det varit bra? Varför är man tvungen att ta beslut om vad man ska välja för linje på gymnasiet, eller vad man ska göra om 20år? Hade det inte varit bra om allt bara fallit på plats på en gång, utan att du ens behöver lyfta ett finger? Du kunde bara sitta i din soffa och äta ostbågar och så hade allt varit bra. Pengar hade strömmat in utan att du behövde göra något och dina barn hade fått en linje utpekad som de skulle gå på. Hade inte det varit underbart? Att slippa all ångest och stress? Jag hade gärna sluppit det, men nu är det så att man inte kan göra det. Det är bara så att allt detta finns och vi kan inte göra någonting för att få bort det. Det kommer leva kvar hur mycket vi än kämpar. Fast man kan ju skriva lite texter som uppmuntrar andra till att tänka på hur de har det. Har de valt det som de vill göra i livet, eller har de valt något som att de tror att de kommer bli lyckliga av? Eller har de gått på grupptryck? Om nu alla de här besluten måste finnas, tycker jag att man ska följa sitt hjärta. Lyssna inte på din hjärna, den är för klok för det, följ ditt hjärta. Det kanske är dumt. Men det vet vad du vill. Och det är väl huvudsaken? Gör det du vill. Låt ingen annan säga att det är fel. Du äger dina beslut.

Bara för att den där gubben är med i någon kyrka är det okej för honom att säga att jorden ska gå under. Men om en helt vanlig människa, som inte är troende, hade sagt det, hade de skickat in den till psyket på en gång. Vad är det fel på oss människor som tror att det är okej att säga att jorden går under när man är religös, men man får inte säga det när man inte är troende? Vad ska detta betyda egentligen? Jag är iaf säker på att jorden inte kommer gå under. Det är bara så löjligt. Herregud. Vi hade känt av det för länge sen isf och förresten så ska den ju gå under 2012. Eller hur? Inte för att jag tror på det heller. Varför vara rädda för något som inte kommer hända?

På draman idag diskuterade vi om man blir lyckligare av pengar. Vissa sa det medan andra sa att man inte blev det. Jag håller med de som sa att man inte blir det. Ett argument de hade var att man inte har något att se fram emot. Om man har massa pengar, behöver man inte spara till något, utan man kan köpa det på en gång. Är det inte roligare att spara? Att ha något att se fram emot? Det tycker jag. Fast om man har pengar så behöver man ju inte köpa saker bara för det. Man kan ju faktiskt spara på pengarna ändå och göra något roligt för de. Men en risk kanske är att man gör av med alla pengar på en gång, när man precis blivit rik. Låter det troligt tycker ni?

Jag går i en korridor, en ensam korridor. Jag ser något där borta, i slutet av korridoren. Det gör mig rädd, så jag vågar inte gå vidare. Jag stannar istället upp och bryr mig inte om att jag blir ännu mer försenad till lektionen. Men jag kan inte gå mot något som gör mig rädd, eller? Allt blir så komplicerat när man är ensam. Man känner sig så liten, så svag. Men plötsligt börjar jag inse om jag går mot min rädsla försvinner den kanske. Och vad kan det vara? Klockan är ju bara nio på morgonen. Jag börjar gå mot saken. När jag kommer närmare ser jag att det är en människa. Och inte vilken människa som helst. Inte ens en människa konstanterar jag. Det är en ängel. Jag fattar inte vad den gör där. Jag blir helt omtumlad. Plötsligt kommer ängeln fram till mig och säger: Jag är din skyddsängel. Du får kalla mig Earth.

Min pappa intalar mig att det bara finns två sätt att göra saker på: BRA eller INTE ALLS. Det ligger nog lite sanning i det. Varför ska man ens göra det där provet när man är dåligt förberedd och att man vet att man inte kan det, när man kunde ha pluggat hårt och gjort sitt bästa? Det kan gälla andra saker också. Som att städa rummet. Slarva inte, utan gör det bra. Laga mat. Var precis och bränn inte vid. Det finns så mycket man kan göra bra. Allt kan man göra bra, om man bara vill. Det handlar om motivation.

Jag har aldrig ritkigt trott på magi, det verkar så konstigt, underligt. Men det känns som att det har börjat gå upp för mig att det finns. Saker kan inte bara lösa sig, utan att man gör något. Det går inte. Men det händer. Det är underligt. Och om magi är underligt, måste det väl ändå vara magi? Jag har ingen aning. Men jag tror att magi finns. Hur annars hade allt varit så bra?

Gråt inte en flod över något du kanske inte kan få. Personen är inte värd dina tårar. Du behöver gå vidare i livet. Se det ljusa. Hitta saker som får dig att må bra. Som gör att du orkar leva. Vad du än gör, får du inte gråta floder för en kille/tjej. Jag förstår att man är ledsen och att man saknar de, men det finns bättre där ute. Såna som bryr sig om dig, på riktigt. Som älskar dig på riktigt. Du är värd någon bättre. Jag lovar, att en dag kommer du hitta den rätta och du vet när den tiden kommer. Men för att detta ska gå, får du inte stanna i samma ställe. För livet går vidare som en storm, men om du står på samma ställe, så kan allt det fina vara förbi.

Folk kopierar andra. Deras utseende. Deras kläder. Deras sminkning. Deras hår. Kan vi inte göra något nytt istället och visa våran stil, istället för att kopiera? Hade inte det varit underbart? Alla går med olika stilar, olika frisyrer, olika sminkningar och olika utseende. Alla vågar vara sig själva, för att de är stolta över sig själva. De är nöjda med den de är och inget kan stoppa de från att vara sig själv. Hade inte det varit bra? Det tycker jag. Och jag önskar det var så.

Du vet var du befinner dig.

Du hade en kompis, som betydde jätte mycket för dig. Men sen hände det något, som gjorde att ni kom snett. Ni blev osams och allt sprack. Du orkade inte göra någonting, du trodde att allting skulle vara förbi. Att allting skulle bli skit. Men du har en framtid. Varför ska du gå runt och älta det som har hänt, när du kan försöka tänka lite grann på det som ska hända? Du ska dock inte tänka allt för mycket på det som ska hända. Det viktigaste är att leva i nuet. Du har en fin framtid, och kanske så är det så att ni blir vänner igen, kommer varandra nära. För man vet inte. Allt kan hända. Och så har det hänt för mig. Alla finner tillbaka till varandra. Någon gång. För om allt skulle försvinna, varför skulle man då göra något?

Om någon du älskade var döende och nästan skulle försvinna, och man kunde ge den sitt liv, skulle du gjort det då? Jag har ingen aning om jag hade gjort det. Jag har inte varit i den situationen, så jag vet inte. Men kanske, kanske att jag hade gjort det. Om man tänker såhär, om jag vill ha den personen kvar i livet, för jag vill tillbringa mer tid med den, så är det ju dumt om jag ger den mitt liv, för då finns inte jag.

Vi är tvugna att ta hand om de som inte mår bra, krama om de och ge de kärlek.

Om du någonsin stöter på ett hinder, måste du lova dig själv att du klarar det. För innerst inne vet du det. Det är bara att intala hjärnan det. Och du, lyssna till ditt hjärta. Det kanske inte ger bra svar, men de är ändå de bästa.

Jag vill känna en svag bris från stranden svepa in över mig. Jag vill känna den varma solen skina på mig. Jag vill känna sanden mellan tårna när jag går i den. Jag vill känna det kalla vattnet när jag vadar i det. Jag vill känna något. Men jag kan inte. För jag vill inte. För jag har släppt ute allt som gör mig glad. Jag lever i en skugga, en skugga av mig själv. Jag hatar det. Men det är enda sättet att inte synas på. Jag tror att detta är rätt, men jag vet inte.

När man inte har någon lust att göra någonting, när man tycker att allt är äckligt och motbjudande, kan man även göra saker då, eller är allt bara meningslöst? Jag tror att man kan det, om man vill, om man är motiverad. Gå ut och gå en runda, rensa tankarna. Kom sen hem igen och gör det du måste. Ta itu med det du är tvungen till och låt dig leva. Du måste inse att du bara har ett liv, ta vara på det och låt ingenting stoppa dig.

Om jag själv ska svara på den frågan, så blir det Ja. Ni kanske inte tycker det, men på något sett känns det som att folk ser upp till mig. Jag vet inte varför, men det känns så. Det är inte bara mina småkusiner (hihi) utan andra också, tror jag. Men jag vet dock inte säkert ju, det kan ingen göra. Men känner du dig som en förebild? Folk kan se upp till dig på många sätt. De kan tycka att du är jätte snäll och att du gör bra saker, som kanske får de att tänka. Sen kan det vara så att andra tycker att dina sämre handlingar är de som räknas. Om du t ex slår någon, eller något, kanske de tar efter på det. Det beror ju på vad man själv vill göra med sitt liv ju. Om man vill bli kriminell, kanske man ser upp till såna. Om man sen kanske vill bli en författare, kanske man ser upp till såna. Alla är olika och har rätt att tycka och tänka som de vill. Och de får ha vilken förebild de vill ha. Jag säger inte att de är fel att ha en seriemördare som förebild t ex, de är bra. Att man vågar vara den man är. Även fast att de kanske inte är så bra.

Jag önskar att världen var som en chokladkaka, alla hade alltid haft mat och ingen hade behövt smälta. Tänk dig själv, att simma i chokladsås och sola i kakaopulver. Hade inte det varit underbart? Det tycker jag. Jag vill att det ska vara så...

Om jag fick välja ett sätt att försvinna från jorden på, skulle jag vilja slukas av ett mörker. Som bara kommer och tar mig. Det hade inte varit smärtsamt, men det hade varit mäktigt. Tänk dig att du är någonstans med de som betyder mest för dig, du är jätte glad och allt är underbart. Hade det inte varit vackert och mäktigt om mörkret tagit dig då, när du är som lyckligast och allt är som finast? Det tycker jag att det hade varit. Och så vill jag att det ska vara. Jag hade inte ångrat någonting om jag hade haft den där stunden, som den sista. Allt hade varit helt perfekt. Jag hade varit lycklig och det är det som räknas.

Tycker inte ni att det är fel att behandla en människa, som att den inte finns? Att du inte vet vem det är, fast att du gör det? Jag tycker det är hemskt. Om du ser en människa, kan du ju hälsa och inte låtsas som om du inte vet vem det är. Om den människan står vid mig, och du hälsar på mig, kan du väl hälsa på henne också. Fattar du inte att den människan kanske blir ledsen? Jag ska inte klaga allt för mycket, men jag försöker rätta mig och hälsa på alla som står brevid, men ibland känns det hopplöst när det bara är en som tittar åt mitt hål ändå. Jag blir ganska trött på det här. Bara för att du kanske tycker att den här människan ser lite ledsen/sorgsen/arg/konstig/ful/rolig/tråkig/flum ut, måste du inte låtsas om som att den inte finns. ALLA DU SER FINNS, DE ÄR MÄNNISKOR, LIKA MYCKET MÄNNISKA SOM DU. Och det skadar inte att ge ett leende, eller ett hej till de som du möter i korridorerna, det är bara trevligt att få ett leende eller hej. Jag önskar själv att jag hade fått flera, men det kan jag inte begära. Men man kan ju tänka på detta, alla människor du ser finns och du har inte rätt till att stänga den ute.

Jag älskar färger, jag tycker det är härligt. Men jag gillar inte att klä mig i det. Jag gillar när jag ser andra i de istället, det får mig att må bra. Färger får en att koppla av, tänka på annat. Det gör även en jogging runda, en stund för sig själv med musik eller när man är med kompisar som man verkligen tycker om. Det får mig att koppla av alla tankar jag inte vill ha. Det är riktigt skönt. Om man inte hade saker som gjorde en avslappnad, hade man alltid varit stressad och spänd. Hade inte det varit jobbigt? Det tror jag...

Om jag vore en brottsling skulle jag göra allt för att försöka komma ut ur fängelset. Jag skulle skött mig jätte bra och verkligen hoppats på att få komma ut så fort som möjligt till sammhället igen. Men hur hade jag skött mig när jag kommit ut? Skulle jag göra fler brott, eller skulle jag vara lydig, för att fängelset lärde mig en läxa? Jag har ingen aning. Jag tror inte att man rättar sig så jätte mycket, om man är riktigt kriminell. Det tror jag inte. Men vissa skulle säkert göra det, för att visa att de är bra att få en andra chans. Att man inte ska döma alla som varit i fängelset. Det är inte okej att göra det. Alla har ett förflutet. Ingen ska luska fram det.

Jag har blivit inspererad av SOlektionerna och av ämnet vi har prov i nu på fredag: LAG OCH RÄTT. Är det rätt att döda en människa, även fast att det är en våldtäktsman? Är det rätt att ta lagen i egna händer och döda en som misshandlat din son? Är det rätt att snatta något, även fast att det bara var en godisbit? Har vi för milda straff i Sverige, eller ska vi ha dödstraff?

Vad vackert det är. Alla byggnader som står högt upp mot himmelen. De underbara färgerna på träden och de fina sångerna fåglarna sjunger. Alla människor går i fina kostymer och klänningar. Är inte det något man alltid drömt om? En ung pojke kommer springande, han har brev i handen. Det verkar som att han är någon slags budbärare. Han har ett pojkigt ansikte, ett väldigt vackert ansikte. Hans svarta hår lockar sig i nacken och den långa kroppen rör sig perfekt. Han är perfekt. Jag får en stor lust att springa efter honom, fråga vad han heter, men det kan jag inte. Jag är påväg till slottet, jag ska träffa min pappa. Jag har inte sett honom på tre år och nu är det dags för mig att flytta in till honom. Jag kommer aldrig få umgås med vanligt folk, speciellt inte en budbärare.

Var stolt över dig själv när du tittar dig på spegeln. Det som du ser, är något riktigt fint, galet vackert. Du är fin som du är. Varför ändra på sig?

Jag står på däcket på båten och tittar ut över havet. Det är så vackert. Månens ljus speglar sig i vattnet och stjärnornas tinder lyser upp himlen. Allt är underbart. Jag ser en skugga växa bakom mig, jag vänder mig om. Framför mig står en stor man, lite tjock och med världens vassaste ögon. Han tittar på mig, stirrar rakt igenom mig. Jag bara står där och tittar på honom. Han börjar le, ett hånfullt leende. Ett elakt leende. Jag känner hur det vänder sig i magen på mig. Vad vill han? Jag vänder mig om, men han hindrar mig. Han tar tag i min axel och vänder mig mot honom igen. Nu har en hammare i andra handen, jag undrar vad han ska göra. Jag vill springa därifrån, men jag kan inte. Jag är förlamad. Jag bara står och stirrar på hans hammare. Nu puttar han mig bakåt, så att jag slår i ryggen i räcket. Plötsligt börjar jag vakna. Jag ser att han tar upp armen och håller hammaren redo för ett slag. Han svingar den mot mig och jag hinner inte undan innan ett slag träffar mig i huvudet.

Vi lever i en värld, där vi alla är människor. Visst är vi det? Men för vissa, så är vi inte det. Det finns människor och svarta. Det är hemskt. Man ska inte döma någon efter deras hudfärg, religion eller nånting. Alla är lika mycket värda. För vi alla är människor. Jag blir ledsen när folk trycker ner människor som har en annan hudfärg. Det är bara så dåligt. Har de inget annat att göra eller? Än att få andra att må dåligt? Skaffa ett liv.