Jag är i en ambulans. Jag hör hur det skjuter och hur vi flyger fram på gatorna. Men jag känner inte att vi studsar på vägen eller att min mamma håller mig i handen. Jag ser inte heller någonting, för jag har inte orken att öppna ögonen. Jag försöker minnas vad som hände, men det ända jag ser är en kniv som är dränkt i blod. Undrar om det är mitt blod. Undrar om jag var ensam. Ju mer jag försöker komma ihåg vad som hände, ju längre bort känner jag att jag kommer. Jag börjar se ett ljus, det blir större och större för varje sekund. Plötsligt slår en tanke mig att jag det kan vara ljuset som kommer, innan man dör. Det man hört talas om. Jag får panik, men lugnar snabbt ner mig. Jag vill inte bort. Jag tänker inte ge upp. Jag koncentrerar mig på de minnen jag älskar som mest. Jag börjar känna hur smärtan i kroppen kommer, sköljer över mig som en våg. Jag märker hur jag öppnar ögonen, och det gör min mamma med. Hon tittar på mig med röda ögon. Hon har gråtit. Jag formar läpparna för att få fram ljud, men det går inte. Jag fortsätter mig att koncentrera på minnet och plötsligt smärtar det överallt i kroppen. En tryckande smärta i huvudet. Och jag förstår att jag finns.

- Jag älskar dig mamma. viskar jag.

Jag lever igen. Mamma tittar på mig med sina stora ögon. Hon ler.

- Och jag älskar dig.

Sen var vi framme och jag skulle få hjälp.

Jag skulle inte ge upp om jag var döende. För om jag skulle försvinna, skulle jag svika min familj och vänner.