En strand

Jag sitter på stranden, tittar ut över vattnet. Några fåtal vågor sveper in mot mig och sköljer mina fötter. Solens röda sken speglas i det klara vattnet. Ett dussin fåglar flyger över mig och kvittrar glatt. Ljudet som åstadkoms när stenarna glider mot varandra fyller mitt tomrum i huvudet och allt blir helt plötsligt underbart. Jag kan glömma allt det onda, allt det jag vill få bort. Nu är det bara jag och världen. Det är bara jag som existerar. Jag som människa.
Plötsligt hör jag ett skrik. Det kommer från skogen, som ligger en bit bakom mig. Jag tvekar först om jag ska gå dit, men sedan reser jag mig automastiskt upp och börjar gå mot skriket. Det tystnar. Sen kommer det igen. Det låter plågat och jag inser själv att jag springer och att jag har lite panik i blodet. Jag springer på en stig och hoppar över kvistar och rötter. Skriket hörs starkare nu och inte förräns jag kommer till en spegel så märker jag att det är jag som skriker. Jag står i mitt rum och stranden och skogen var bara en bild av hur jag vill ha det. Jag slutar skrika och studerar mig i spegeln. Ögonen är röda och kinderna flammiga. Jag har tydligen gråtit. Jag vet inte varför. Men sakta börjar ett lugn sprida sig i kroppen. Ett lugn som får mig att förstå att det är okej att må dåligt. Det är okej att gömma sig från folket ibland. Men lugnet förmedlade också att nu var det dags att gå ut igen, att visa att jag inte behöver deppa mer. Deppa för saker som inte hänt, utan saker jag tror ska hända.
Jag vänder mig sakta om och lägger mig i sängen. Jag stirrar upp i taket. På mina stjärnor. Jag räknar dem. De skiner så fint i mörkret. Och stjärnorna påminner mig om mina vänner. De finns där, när allt är som jobbigast. Och de försvinner aldrig. De finns för mig. Jag är inte ensam.

peace and love
Sandra

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Ditt vackra namn:
Ofta här?

Din E-mail: (publiceras ej)

URL/Din fina blogg:

Lätta på hjärtat:

Trackback
RSS 2.0