Jag står på en klippa. Jag tittar ner i vattnet och jag känner hur tårarna vill komma fram. Jag får en klump i magen och plötsligt börjar jag skaka. Nu rinner tårarna nerför kinderna. Jag sätter mig ner i fosterställning. Jag skakar hysteriskt och mina knän blir nästan genast blöta av tårar. Jag tittar upp, tittar mot solen. Allt är så vackert. Jag tänker till igen. Varför ska jag lämna detta liv, när allt är så fint? Livet är fint. Jag ställer mig upp med svårigheter. När jag väl står upp, skriker jag rakt ut, tills mina lungor töms med luft. Jag andas häftigt. När andningen blivit normal igen, vänder jag mig om och går åt det håll jag kom ifrån. Jag ska säga ifrån tänker jag. Jag ska resa mig upp från ingenstans och visa att jag är stark som vågar stå för det jag säger och vad jag är. Jag är stolt över mig själv.