Såhär känns det. Att alla stirrar, att alla pratar om en, att alla skrattar åt en. Man vill bara gömma sig, smälta in i folkmängden. Men det verkar inte gå. Man verkara synas lika mycket ändå. Blickarna gör hål i ryggen och deras hånande munnar gör att man bara vill falla ihop och skrika TA MIG, FÖRSTÖR MIG, NI HAR REDAN BÖRJAT!

Men egentligen är det inte såhär. Man är nog bara osäker i sig själv, så man tror att alla tittar. Men egentligen gör de inte det. De sköter sitt och bryr sig inte så mycket. Men på något vis, kan man inte sluta intala sig själv att någon tittar, man kan inte intala sig själv att de skrattar åt något roligt någon sagt och att kommentarerna de säger är till någon anna, sådär på skoj. Man vill inte förstå detta. Man vill verkligen tro att de är elaka mot en. Men det är de inte. Man måste intala sig själv att man är fin som man är. Att man är bra som man är. Att de man har på sig passar perfekt på dig. Att man har världens finaste hår och snyggaste smink. Att man är helt underbar och alla tittar på dig för att du är så vacker.

Om man intalar sig detta, intalar hjärnan detta, så kommer man nog må bättre. Man måste våga ta steget och låta de andra vara, bryr sig om sig själv och inte tänka på vad andra tycker och tänker om dig. Det är viktigt att man vågar visa vem man är. Vågar vara sig själv.

Jag säger det igen. DU ÄGER!