Alla gillar vi olika saker. Vissa gillar att åka skridskor medan andra föredrar att teckna. Det finns folk som älskar att lyssna på klassisk musik medan andra hatar det och lyssnar hellre på rock. Alla har vi olika saker som får en att ha kul, att må bra. Och alla får tycka olika. Det är helt okej. Tänk om alla hade tyckt samma sak, hade det varit kul?

Mina vänner betyder mycket för mig, det gör de. Jag älskar när de bryr sig om mig, ger mig komplimanger, säger något kul som får mig att skratta, eller bara finns där, brevid mig, när vi går till bussen eller mellan en lektion. Jag bryr mig inte om de skickar hundratusentals hjärtan till mig, jag vet att de finns där ändå. Det är inte alla hjärtan som mäter vänskapen, det är kärleken man får, på riktigt. Det är det som får en att leva.

Man kan vara rädd för allt. Lastbilar, fåglar, skor, händer, människor, toaletter, gosedjur, böcker, osv.

Vi klagar på när vi är hungriga, för att vi inte ätit oss mätta på typ 3-4h. Är inte det ganska löjligt, när man kan tänka på andra, som kanske aldrig kan äta sig mätta?

Tycker inte ni att det är jobbigt när personer man knappt känner säger: Jag finns. När man skriver att man kanske är lite nere och så. Eller när man gjort slut med någon. Det tycker jag. På något sätt tycker jag att det är falskt. Människan känner mig inte herregud, varför ska hon bry sig om mitt liv då? Jag kommer ändå inte berätta det som hänt för någon jag knappt känner, för man litar inte på människan. Jag blir trött på det. Jag gillar inte falska människor, det har jag ju berättat innan.

Ingenting finns här. Det är tomt. Man kan inte ens känna av en bris. Det hade varit skönt. Att få någon berörning. Det är bara jag här, ingen annan. Allt är ensamt. Det känns som jag sitter i ett mörkt rum, jag vet inte var jag är. Jag har inte fått mat på flera dagar, jag känner hur hungern växer i magen. Det gör ont. Fast på ett skönt sätt. Det är skönt att känna någonting. Jag önskar jag kunde kommit bort. Jag önskar att jag aldrig gick till den där skogen. Jag önskar att jag aldrig sökt efter himlen. Jag önskar att jag stannat där jag var. Där allt var bra. Där jag hade vänner. Där det fanns brisar. Där det fanns mat och där det fanns ljus. Jag vill tillbaka. Nu inser jag var i himlen, men jag ville ha mer. Och jag lämnade allt. Och nu, är jag i helvetet. Jag lever där. För jag tror inte att jag är kvar på jorden.

Vi visar inget utanpå, vi är som robotor. Vi släpper inte in någon, utan låter kaoset växa inom dig. Alla dina känslor blandas och sen kan du inte hålla tillbaka det mer. Du sprängs. Glädje, sorg och ilska sprutas ur dig. Du kan inte stoppa det. Du vet inte hur man gör. Du skulle visat vad du känt.

Jag börjar på START. Där händer det något som gör att jag får fart och åker en bit på vägen. Plötsligt är jag tvungen att stanna, för jag blir förvirrad. En vän kommer och hjälper mig, jag åker längre fram på vägen. Nu fastnar jag pga att jag inte orkar mera. Pressen i skolan, gör att jag blir helt utmattad. En vän hjälper mig upp ur sängen, och får mig att börja leva igen. Jag åker en bit framåt. Den här vännen betyder mer än något annat i världen nu. Den är helt enkelt bäst. Och den här vännen gör att jag når MÅL. Och där tar allting slut. Jag undrar vad jag ska göra nu. Har min runda varit?

Solen skiner och de höga träden gör obehaglia skuggor. Jag går där på stigen mellan skogen. Jag går och går, till slut kommer jag fram till det ställe jag vill vara på. Det är en äng. Ängen är full av alla möjliga blommor. Det är som en matta full av färger. Det är så vacker, så underbart. Jag sätte mig mellan blommorna, och små fjärliar flyger förbi mig. Allt känns som en dröm.

När man var liten var allt bra. Det gjorde inget om man gick runt i smutsiga kläder, hade ruffsigt hår eller billiga skor. Nu måste man ha stilrena kläder, plattat hår och dyra converse. Varför köpa ett par skor för 700kr när de ändå går sönder lika fort som ett par för 200kr?

Alla har vi en tro. Man kan tro på Gud, Jesus, Ganesha, rymdvarelser, vampyrer, troll, älvor, varulvar. Man kan tro på allt. Jag tror på många saker. Jag tror att det finns liv bortom vårat solsystem. Jag tror att människorna kommer från aporna. Jag tror att vädret inte har något att göra med växthuseffekten. Jag tror att om man får en stund för sig själv och tänka igenom sina beslut, kan man gå tillbaka och försöka ta sig ur situationen. Jag tror att om någon läser detta, kommer de kanske tänka på vad de tror.

Jag sitter på stranden, tittar ut över vattnet. Några fåtal vågor sveper in mot mig och sköljer mina fötter. Solens röda sken speglas i det klara vattnet. Ett dussin fåglar flyger över mig och kvittrar glatt. Ljudet som åstadkoms när stenarna glider mot varandra fyller mitt tomrum i huvudet och allt blir helt plötsligt underbart. Jag kan glömma allt det onda, allt det jag vill få bort. Nu är det bara jag och världen. Det är bara jag som existerar. Jag som människa.

Man går där i korridoren, man känner blickarna bränna i ryggen. Man har ingen aning om vad man har gjort, varför de tittar på en. Man ska ju bara till en lektion. Man vill bara försvinna, bli osynlig. Slippa få de där blickarna från alla. Kommentarerna som viskas och fnissen som hörs.

Om man skulle kunna stanna tiden, skulle jag gjort det. Jag skulle gjort vid speciella tillfällen, tillfällen som man inte vill ska försvinna.

Jag står på en klippa. Jag tittar ner i vattnet och jag känner hur tårarna vill komma fram. Jag får en klump i magen och plötsligt börjar jag skaka. Nu rinner tårarna nerför kinderna. Jag sätter mig ner i fosterställning. Jag skakar hysteriskt och mina knän blir nästan genast blöta av tårar. Jag tittar upp, tittar mot solen. Allt är så vackert. Jag tänker till igen. Varför ska jag lämna detta liv, när allt är så fint? Livet är fint. Jag ställer mig upp med svårigheter. När jag väl står upp, skriker jag rakt ut, tills mina lungor töms med luft. Jag andas häftigt. När andningen blivit normal igen, vänder jag mig om och går åt det håll jag kom ifrån. Jag ska säga ifrån tänker jag. Jag ska resa mig upp från ingenstans och visa att jag är stark som vågar stå för det jag säger och vad jag är. Jag är stolt över mig själv.

Att vakna upp såhär tidigt känns konstigt. Vaknat runt halv 10 varje morgon på lovet. Nu blir det helt annat. Ganska mysigt att titta ut och se det tysta, det stilla.

Om du stog mitt på en väg. På högra sidan av vägen står dina vänner som du känt sen lekis. De vänner som du litar på och kan berätta allt för. På andra sidan, alltså den vänstra, står dina nya vänner. Såna vänner som gillar dig för att du vågar vara katig mot läraren och för att du har en pojk/flickvän på gymnasiet.

Det är inte så att man är svag om man tar åt sig när någon säger något elakt till dig. Det är helt normalt. Men om man låter det trycka ner en, är man ganska svag. Men det gör ingenting. För detta kommer du ta dig upp ur, och då blir du starkare. För varje sak som du tar dig upp ur, blir du starkare av.

Det gör inget om du är kort, lång, tjock, smal, kille, tjej, hetrosexuell, homosexuell, hindu, muslim, jude, protestan, katolik, Vietnames, Kroat, Ryss, Svensk, blond, brunett, vit, svart eller funktionsnedsatt. Vi är alla lika mycket värda. Vi är alla människor. Man ska inte lämna någon utanför för att den är svart, eller för att han är jude. Vi kommer alla från samma planet. Vi bor under samma himmel. Vi andas samma luft.

Varför tror alla att blonda är osmarta/trögfattade?

Du är vacker,  du är fin, du är underbar du är bra som du är. Du är helt enkelt bäst. Du äger!

Vad händer efter döden? Blir allt svart, och sen så finns man inte? Eller kommer man till himmelen, och lever ett liv där, ett liv i evighet? Eller blir man en annan människa, att man föds på nytt? Jag intalar mig själv att inte tänka på detta, för det gör mig rädd. Jag vill inte tänka på detta. Om man bara försvinner, vad var det då för mening med att leva? Om man föds på nytt, kommer man ihåg sitt andra liv? Och om man kommer till himmelen, kan man se sina barn och kanske barnbarn därifrån? Eller, blir man en ängel? Allt detta gör mig ledsen, rädd och helt förvirrad. Jag vill bara krypa ihop och gömma mig när dessa tankarna slår mig.

Men om det är så att man föds till nytt, har jag varit en annan människa innan? Och i så fall så kommer jag inte ihåg det andra livet. Eller är jag en helt ny själ, ett helt nytt liv, som aldrig innan varit någon annan människa?

Det är ganska lustigt det här med livet. Vad är mening med det? Ska man festa och ha roligt? Eller ska man jobba upp sin erfarenhet om människan? Eller ska man kanske sitta i ett rum, med en dator i famnen och skriva saker som kanske får andra att tänka? Eller ska man göra lite både och? Jag tror att man ska gör det man vill göra. Att ingen ska få tvinga dig till saker. Du måste kunna bestämma själv. Så från och med nu, ska jag försöka leva dagarna som om de var den sista.

 

peace and love

/ sandra

Om man har blondt hår och sminkar sig (lite för) mycket, är man fjortis då? Jag har liksom inte fattat det. Är inte fjortis ett beteende, eller har jag fattat helt fel?

Tycker ni att det är fel att vi har så mycket invandrare i Sverige? Det tycker inte jag iaf. Jag förstår inte varför folk  har så mycket hat mot dem. Själv tycker jag att det är roligt när det finns andra kulturer i landet, som man kan lära sig av. Ta åt sig av.

rubriken säger ju allt. måste man ha det senaste av allt? den senaste mobilen? den senaste datorn? lyssna på den senaste musiken? ha de senaste kläderna? de som egentligen är jätte fula, men alla måste ha för att man ska vara INNE i modet. oj, det är ju världens undergång om man klär sig i det som man själv tycker att man klär och trivs i. hemskt ju. guuud, vad barnsligt egentligen. man måste inte åka till gina varje vecka för att köpa en skit ful tröja, för att den är det senaste. och varför måste man ha en iphone? så sjukt fula. htc är ju mycket bättre. men jag säger inte att man ska ha det. utan man ska ha en telefon som man själv förstår sig på och som man själv tycker om. man ska inte ha någon ful fyrkantig skit big mobil, som man måste ha vapenlicense på för att kunna bära den, för att vara populär. ILLA SÄGER JAG BARA! jag har iaf de kläderna jag trivs i. och visst, ibland är det kul med något nytt. men man måste inte köpa något varje vecka. har du rum för 696734692 garderober? skulle inte tro det.

jag blir så trött ibland, på allt. på alla falska människor. på dem som inte är sig själva. okej, jag ska inte klaga allt för mycket, för jag är inte alltid mig själv jag heller. men för det mesta. men jag menar, det finns jätte många som inte är det. dem försöker vara andra än dem själva, för att de tror att det ska nå upp till en annan nivå. och kanske är det så för vissa, att man når en annan nivå när man spelar någon, än när man är någon annan. men asso, man får väl äkta vänner om man är sig själv? såna som älskar dig FÖR DEN DU ÄR och inte FÖR DEN DU VILL VARA. mycket stor skillnad, eller hur? jag personligen tycker det är roligt när folk visar hur dem är. är dom helt crazy, eller är dem egentligen såna som vill gömma sig? är dem såna som hatar att vara katiga mot lärarana, men är det ändå? mycket lustigt isf. men vad kan man göra åt det? INGET. om man inte har lärt känna personen i fråga, så som den är när den är sig själv. så kan man inte se någon skillnad. men jag säger inte här att man inte är sig själv om man inte är som man var när man gick i trean, alla förändras. jag vet det. men ibland kan man se falskheten i folk, liksom genomskåda dem. och det är sjuktt. att folk kan vara så sjukt falska att de säger att de älskar någon, men bara låtsas. jag menar, JAG ÄLSKAR DIG SKA MAN INTE KASTA BORT. helt sjukt ju. man blir illamående. usch...