Döm personer efter utseende, religion, handlingar eller vad som helst. Det är du som förlorar på det, inte dem.

Skulle det inte vara häftigt att komma ur sin kropp någon gång när det är saker man vill se på, när det händer? Alltså, att din själ, din ande, åker ur din kropp vid riktigt roliga tillfällen så att du kan få se allt från en synvinkel som gör att allt blir mycket roligare. Du får se när du ramlar och slår dig, hur det verkligen såg ut. Skulle inte det vara häftigt? Jag tror även att det skulle vara en bra nytta när man kanske blir slagen eller något, då skulle man komma ur sin kropp, då skulle man se precis vad de gjorde. Tänk vad mycket detaljer polisen skulle få då. Tänk om din ande kom ut ur såna hemska tillfällen, hade inte det varit bra? Du skulle kunna sätta dit de där skitarna hur lätt som helst.

Du kommer säkerligen bli förälskad tusentals av gånger. Kom då bara ihåg att hålla styrkan uppe, låt dig inte falla. Du lär bli sårad tusentals av gånger då. Vänta på tiden, låt den rätta komma. Du har all rätt att få ett lyckligt liv, utan sorg. Ingen ska någonsin behöva tvinga dig att vara tillsammans med den, för att du är så sjukt snygg. Så kom ihåg, håll styrkan uppe. Fall inte för varenda kille. Du kan få ditt hjärta krossat.

"If you wanna make the world a better place, take a look at yourself and then make a change"

Min kära SO lärare kom med ett bra förslag till bloggen. Nämligen fattigdom. Vi har pratat lite om Afrika i skolan och då kan man inte undvika att ta upp fattigdomen. Är det inte hemskt egentligen? Att barn inte får gå i skolan? Att de inte får mat? Att de inte har rent vatten? Att deras föräldrar dör i AIDS? Är inte det hemskt? Känner inte du dig lite elak, som har det så bra här hemma i Sverige? Det gör jag. Jag skulle vilja hjälpa de där nere. Jag skulle vilja göra allt så att de ska få det bra. Men det går inte. Jag har inte så mycket pengar. Och den som regerar i det landet, skulle säkerligen ta pengarna och inte ge till folket. Är inte det hemskt? Man får nästan mardrömmar.

Solen går ner på kvällen och upp på morgonen. Den har ett liv, ett liv som gör att den väcker oss andra. Men vad är det för mening med det? Kunde man inte bara leva i ständigt mörker hela tiden, så att man inte ser sina misstag? Hade inte det varit bra? På sätt och vis. Man lär sig ju av sina misstag och då är det ju dumt om man inte ser de. Men, det är ju inte speciellt kul att se vad man gör för fel hela tiden, så allt det här blev genast mycket svårare. Ska man leva i mörker eller ska man kunna se sina misstag i ljuset? Vad tycker ni?

Är det skadligt att tänka så mycket som jag gör? Kan hjärnan bli överhettad och jag måste börja om på nytt? Jag har ingen aning. Men jag kan inte rå för att jag tänker så mycket. Det är så att tankarna kryper in i mitt huvud som kryp. De gör gångar i min hjärna och bosätter sig där. De vill inte komma ut, de går inte att få ut. Men jag får leva med det. Jag tycker faktiskt att det är ganska bra, egentligen. Tänk vad mycket jag kan dela med mig av. Jag menar, jag kan ju skriva hur mycket som helst här. Och det känns faktiskt som att jag gör en god gärning ibland. Det känns som att jag hjälper folk, att mina budskap och tips når ut till andra, att de verkligen tror på mig. På det jag skriver. Det uppskattar jag verkligen, det gör mig super glad. Det är därför jag fortsätter att skriva, skriva, skriva. Jag kanske skulle börja skriva musik. Låt texter. Eller dikter. Jag vet inte. Det enda jag vill göra just nu, är att skriva detta. Jag vill tacka er läsare för att ni håller er fast här på bloggen och för att ni kommenterar fina saker. Det gör mig glad. Jag hoppas att ni inte tycker att jag är alltför jobbig.

Jag tror att vi alla har superkrafter. Fast det är såna superkrafter som man har i hjärnan, man är t ex inte superstark. Jag tror att en superkraft är att man kan göra allt, bara om man är motiverad till det. Jag tror att vi kan motivera oss in på någonting så mycket, att vi klarar av det hur lätt som helst. Är inte det en superkraft? Det tycker jag. För det är ganska mäktigt. Tänkt dig själv att klara allt, om du bara är lite extra motiverad varje gång, det hade varit awesome.

Har du någonsin varit rädd för att göra dig av med något alldeles underbart? Något som står dig mycket kärt och som betyder jätte mycket? Något som har satt sig djupt in i din själ men nu bara gör dig illa? Jag tror att det är normalt. Man är nog rädd för konsekvenserna. Man tror säkert att allt kommer bli jätte tungt för att man kanske fattar fel beslut. Men om man inte gillar det, så är det väl värt det? Konsekvenserna är väl ändå värt det, om man mår bättre sen? Det tror jag. Som om ni verkligen vill göra av med något som betyder jätte mycket för er, så gör det. Strunta i konsekvenserna. Det är ditt liv, ditt spel, dina regler.

Jag skulle inte tro på att allt löser sig med tiden om jag själv inte visste att det gjorde det. Och jag tror på att tiden kan lösa saker, så om det är något ni inte vet vad ni ska göra, hur ni ska ta tag i det, så gör det ingentning. Låt det vara och se vad tiden kan göra. Man kan ju alltid försöka att luska ut hur man ska bära sig åt, men om man inte vet, är det mer än okej att ställa sig brevid och inte göra någonting. För tiden kan lösa saker, det är sant. Det är bara det att det kanske inte alltid blir som man hoppats, men det brukar ändå bli ganska bra. Skulle det inte kännas skönt att bara slänga ur alla problem ur sig, lägga de på golvet på ditt rum och bara titta på de, när de löser sig själva? Det tror jag att det hade varit.

Du kan hinna med tåget om du redan står på perrongen. Men om du inte är förberedd, kan tåget gå innan du nått fram.

Alla har vi en framtid, eller hur? Det är något vissa ser fram emot och något andra tycker är skrämmande. Alla har sin egen syn på framtiden. Man kan undra vad man vill jobba med, om man vill ha samma yrke hela tiden. Och det är något man gör, eller hur? Jag tycker inte att det handlar så mycket om vad man gör, utan vad man vill vara. Det är två helt skilda saker. Man kan göra läkarjobb och man kan vara en läkare. Alltså, man kan jobba som en läkare och göra dess jobb för att man vill ha pengar. Men sen kan man även vara en läkare, alltså att man brinner för det man gör. Att man verkligen vill hjälpa de andra. Då har man arbetet i själen. Man tar det på allvar och man gör något bra. Förstår ni vad jag menar?

Du gör dig själv en tjänst om du vinner över dig. För om du vunnit över dig själv, kanske överträffat din rädlsa, behöver du inte vara rädd för det mer och du kan göra saker utan att slippa oroa sig. Du kanske även blir modigare då, så att du vågar ta steget, så att du vågar prata med den där killen/tjejen. Så om man tävlar mot sig själv, gör man sig en stor tjänst. Men för att kunna vinna de här sakerna, måste man sätta mål att uppnå. Dina små drömmar. Ett mål jag har satt för mig själv är att våga vara mig själv i alla lägen, visa vem jag är och inte låta någon klandra ner mig för det. Vad har du för mål?

En kompis & jag diskuterade lite när vi åkte hem från träningen. Vi kom fram till att man inte ska jämföra sig med andra, utan att man ska tävla mot sig själv, försöka vinna över sig själv. Om man jämför sig med andra, är det lätt att man trycker ner sig själv, för att de andra är bättre. Man kanske blir ledsen och tycker att man är jätte dålig, fast att man är jätte duktig. Därför ska man bara jämföra sig med sig själv. Tävla med sig själv. Om man sprang på den tiden denna gången, kan man kanske gå ner på 1s mindre nästa gång. Utmana dig själv, så att du inte står kvar på samma plats hela livet. Du måste utmana dig själv för att kunna gå vidare, för att bli bättre, för att känna dig duktig. Det du ska tänka på är att du enbart ska jämföra dig med dig själv.

Varför är man tvungen att ta så många beslut i livet? Hade det inte varit bra och man bara kunde besluta sig om vad man ska äta, ha på sig, måla, spela och sen hade det varit bra? Varför är man tvungen att ta beslut om vad man ska välja för linje på gymnasiet, eller vad man ska göra om 20år? Hade det inte varit bra om allt bara fallit på plats på en gång, utan att du ens behöver lyfta ett finger? Du kunde bara sitta i din soffa och äta ostbågar och så hade allt varit bra. Pengar hade strömmat in utan att du behövde göra något och dina barn hade fått en linje utpekad som de skulle gå på. Hade inte det varit underbart? Att slippa all ångest och stress? Jag hade gärna sluppit det, men nu är det så att man inte kan göra det. Det är bara så att allt detta finns och vi kan inte göra någonting för att få bort det. Det kommer leva kvar hur mycket vi än kämpar. Fast man kan ju skriva lite texter som uppmuntrar andra till att tänka på hur de har det. Har de valt det som de vill göra i livet, eller har de valt något som att de tror att de kommer bli lyckliga av? Eller har de gått på grupptryck? Om nu alla de här besluten måste finnas, tycker jag att man ska följa sitt hjärta. Lyssna inte på din hjärna, den är för klok för det, följ ditt hjärta. Det kanske är dumt. Men det vet vad du vill. Och det är väl huvudsaken? Gör det du vill. Låt ingen annan säga att det är fel. Du äger dina beslut.

Bara för att den där gubben är med i någon kyrka är det okej för honom att säga att jorden ska gå under. Men om en helt vanlig människa, som inte är troende, hade sagt det, hade de skickat in den till psyket på en gång. Vad är det fel på oss människor som tror att det är okej att säga att jorden går under när man är religös, men man får inte säga det när man inte är troende? Vad ska detta betyda egentligen? Jag är iaf säker på att jorden inte kommer gå under. Det är bara så löjligt. Herregud. Vi hade känt av det för länge sen isf och förresten så ska den ju gå under 2012. Eller hur? Inte för att jag tror på det heller. Varför vara rädda för något som inte kommer hända?

På draman idag diskuterade vi om man blir lyckligare av pengar. Vissa sa det medan andra sa att man inte blev det. Jag håller med de som sa att man inte blir det. Ett argument de hade var att man inte har något att se fram emot. Om man har massa pengar, behöver man inte spara till något, utan man kan köpa det på en gång. Är det inte roligare att spara? Att ha något att se fram emot? Det tycker jag. Fast om man har pengar så behöver man ju inte köpa saker bara för det. Man kan ju faktiskt spara på pengarna ändå och göra något roligt för de. Men en risk kanske är att man gör av med alla pengar på en gång, när man precis blivit rik. Låter det troligt tycker ni?

Jag går i en korridor, en ensam korridor. Jag ser något där borta, i slutet av korridoren. Det gör mig rädd, så jag vågar inte gå vidare. Jag stannar istället upp och bryr mig inte om att jag blir ännu mer försenad till lektionen. Men jag kan inte gå mot något som gör mig rädd, eller? Allt blir så komplicerat när man är ensam. Man känner sig så liten, så svag. Men plötsligt börjar jag inse om jag går mot min rädsla försvinner den kanske. Och vad kan det vara? Klockan är ju bara nio på morgonen. Jag börjar gå mot saken. När jag kommer närmare ser jag att det är en människa. Och inte vilken människa som helst. Inte ens en människa konstanterar jag. Det är en ängel. Jag fattar inte vad den gör där. Jag blir helt omtumlad. Plötsligt kommer ängeln fram till mig och säger: Jag är din skyddsängel. Du får kalla mig Earth.

Min pappa intalar mig att det bara finns två sätt att göra saker på: BRA eller INTE ALLS. Det ligger nog lite sanning i det. Varför ska man ens göra det där provet när man är dåligt förberedd och att man vet att man inte kan det, när man kunde ha pluggat hårt och gjort sitt bästa? Det kan gälla andra saker också. Som att städa rummet. Slarva inte, utan gör det bra. Laga mat. Var precis och bränn inte vid. Det finns så mycket man kan göra bra. Allt kan man göra bra, om man bara vill. Det handlar om motivation.

Jag har aldrig ritkigt trott på magi, det verkar så konstigt, underligt. Men det känns som att det har börjat gå upp för mig att det finns. Saker kan inte bara lösa sig, utan att man gör något. Det går inte. Men det händer. Det är underligt. Och om magi är underligt, måste det väl ändå vara magi? Jag har ingen aning. Men jag tror att magi finns. Hur annars hade allt varit så bra?