Jag går i en korridor, en ensam korridor. Jag ser något där borta, i slutet av korridoren. Det gör mig rädd, så jag vågar inte gå vidare. Jag stannar istället upp och bryr mig inte om att jag blir ännu mer försenad till lektionen. Men jag kan inte gå mot något som gör mig rädd, eller? Allt blir så komplicerat när man är ensam. Man känner sig så liten, så svag. Men plötsligt börjar jag inse om jag går mot min rädsla försvinner den kanske. Och vad kan det vara? Klockan är ju bara nio på morgonen. Jag börjar gå mot saken. När jag kommer närmare ser jag att det är en människa. Och inte vilken människa som helst. Inte ens en människa konstanterar jag. Det är en ängel. Jag fattar inte vad den gör där. Jag blir helt omtumlad. Plötsligt kommer ängeln fram till mig och säger: Jag är din skyddsängel. Du får kalla mig Earth.